Färdandes över havet med land i sikte skyndar vinden över världens vidder för att kyla solens skarpa strålar. Den lugnar och kyler som ett mjukt balsam på ett ömmande sår. Och när dess uppgift är klar stiger den med sina kompanjoner för att utöva sin helande uppgift någon annanstans. Den är oändligt hängiven till stabilitet och återställning.

Men ibland blåser vinden upp till storm. Den ruskar och rusar genom skogar, över fält, böjer tallar och för vetefälten till hysteri när den viner förbi. Ofta tar den med sig ett smattrande regn som får djur och människor att ta skydd. Och ibland ryter åskan och ger blixtarna en mäktig karaktär. Men när det är som mörkast skingrar vinden ovädret och bjuder in solens återställande strålar som fyller vattendränkta landskap med värme och människor med hopp. Nu har luften renats från sina föroreningar och givits sin friska doft. Och du andas djupa andetag och känner den något fuktiga luften fylla dina lungor. Den ger ditt sinne skärpa och din ande strävan.

Vinden fortsätter sin väg längs bäckar och spår, slingrandes och slängandes förbi varje hinder i dess väg och fångar upp karaktären av varje plats den passerar. Och en gång under varje vindpusts livstid blir den en bris. De mest lyckodrabbade av brisar svävar mellan jordens hörn och avslutar till slut sin långa resa genom munstycket på en Kyla. Den tar med sig all natur den mött under sina resor över dina läppar och ner i dina lungor. Ett friskt andetag, format över tusen år.